Facket orkar inte kämpa längre

Kurt Junesjö skriver på sin hemsida om Facklig kamp efter borgarnas seger. Det är intressant hur han, efter att ha identifierat ett problem med visstidsanställnignar, bara ser en enda lösning: lagstiftning. Han verkar utgå ifrån att facket inte har någon lokal makt att sätta emot arbetsgivaren. En mycket konstig inställning, tycker jag.
... I ett av de tre fall som han räknar upp är det ju faktiskt facket som har klantat sig. En fackordförande som accepterar anställningar i 14 dagars perioder och däremed tar bort allt anställningsskydd, har enligt mig gjort ett allvarligt misstag. Det bör rättas till av facket när avtalet går ut.
... De andra två fallen med korta anställningar skulle i och för sig vara hjälpta av den lagstiftning Kurt Junesjö tar upp, men är lagstiftning verkligen enda vägen? Eller ens den bästa vägen? Förmodligen inte. Det intressanta är Kurt Junesjös ryggmärgsreflex att ropa på lagstiftning.
... Min första reflex är att ropa på facket. Var finns dessa två anställdas arbetskamrater, känner inte dom solidaritet? Kämpar verkligen facket lokalt för dessa två? Troligen gör dom inte det, och en enklare väg än att verkligen kräva något lokalt är att ringa politikerna och begära lagstiftning. Facket slipper då rannsaka sig själv och kräva mer av sina lokala företrädare samtidigt som s-politikerna får en fin facklig profilfråga att lyfta fram. Ett bra sätt att värva röster ur de fackliga leden.
... I själva verker borde en välorganiserad lokal fackförening ha tillräckligt mycket makt för att hjälpa dessa två utan stöd av ny lagstiftning. Dessutom borde det vara värt att använd befintlig lagstiftning för att komm atillrätta med problemet. Att de fackliga organisationerna på sina håll förfallit en smula när politikerna allt sedan 70-talet har tagit över kampen är inte ett skäl för lagstiftning. Det är ett skäl för facket att börja träna på fotarbetet.