Ja, nu tycker jag det trots allt. Visserligen är Persson uppblåst, men hetsjakten på grund av hans 15 minuter av personangrepp ur ett material om 100 timmar är fel sak att hetsa upp sig över. Det är klart att Persson är en buffel, en känsligare persson hade inte låtit så raka omdömen om sina medarbetare passera sina läppar. Detta är dock fel sak att kritisera Persson för. Det är politiken som det går att rikta befogad kritik emot. Var fanns åtgärderna mot försämrade resultat i skolan? Oordningen i skolan? Var fanns åtgärderna mot arbetslösheten? Högkonjunktur i fem år och en arbetslöshet som inte minskar. Istället höjs andelen amsjobb inför valet för att förbättra statistiken. Ett hårdnackat motstånd mot privata lösningar i vården trots att en mindre del privat vård skulle erbjuda en vitamininjektion till den stora vårdsektorn. Det finns verkligen saker att klaga på och istället klagas det på det enklast möjliga: personligheten. Spelar det egentligen någon roll vilken personlighet en statsminister har? Okey, det spelar en liten roll för vilket arbetsklimat han eller hon sprider omkring sig, men om det inte syns i resultaten kan det väl kvitta.
Persson är en genomsnittlig politiker, med stor retorisk förmåga. Han såg det stora budgetproblemet, och i och med att han tillhörde socialdemokraterna blev kritikstormen för att han angrep det hanterbart. Ingen borgerlig politiker hade kunnat sänka a-kassan som han gjorde, och komma tillrätta med det av socialdemokraterna organiserade hålet i statsbudgeten. Trots att han var en socialdemokrat och många i hans rörelse tystnade av lojalitet, fick han jobba hårt för att sanera finanserna. Det gjorde han bra. Resten, vård-skola-omsorg-arbetslöshet, hanterade han bara bra retoriskt, inte i praktiken.
måndag, mars 26, 2007
måndag, mars 12, 2007
Socialdemokratin är missunsam inte avundsjuk
Kommentar till Peter Andersson, som skrev och kommenterade på sin egen blogg.
Stopplagen hindrar utförsäljning av akutsjukhus och att offentlig sjukvård säljer privat vård.
Utförsäljning av just akutsjukvård finns det ingen anledning att hindra, i alla fall som test. Det bör inte finnas några principiella invändningar ens från socialdemokratiskt håll när det gäller akutsjukhus, bara när det gäller universitetssjukhus. Och de vill för närvarande ingen sälja heller. Det finns ingen anledning att slå in öppna dörrar i den debatten.
Hur är det då med privat finansiering av offentlig vård?
Frågan är vilket som är problemet.
Tycker verkligen socialdemokraterna att det är ett problem att någon får det bättre genom att betala pengar? I så fall vill jag uppmärksamma er på: mat, boende, tandvård, fritidsintressen och resor, som några områden där pengar ger företräde.
Uppenbarligen är det inte detta som socialdemokraterna tycker är problemet. Istället är det nog deras uppfattning att det är de offentligt tillhandahållna tjänsterna som måste vara lika för alla.
Hur är det då i Sverige idag? Här kan vi bedömma några offentlig finansierade områden: domstolar, polis och sjukvård.
Domstolar kostar inget, utom låga ansökningsavgifter. Däremot är advokathjälpen som de allra flesta behöver ha för att få rätt finansierad genom privata försäkringar. Om du får ersättning genom staten, offentlig försvarare, kan du betala den ur egen ficka om du vill ha en dyrare försvarare än staten vill ge dig.
Polisen kostar inget att anlita. I praktiken sköts dock all bevakning av privata firmor och privata säkerhetsvakter finns på alla större tillställningar. Att det finns privata säkerhetsvakter kan vara ett villkor för att polisen skall ge tillstånd till fester etc. När det gäller ekonomiska brott är din möjlighet att få hjälp av polisen avsevärt större om du själv har utrett brottet och kan överlämna en utredning till polisen. Samma sak gäller stölder. Om du inte själv kan producera en misstänkt gärningsman är det nästan säkert att polisen inte utreder fallet.
I praktiken är den bästa stöldförsäkringen inte en försäkring utan att bo på rätt ställe och köpa de rätta larmen med dom rätta vakterna. Polisen är inte i närheten av skydda oss från brott. Det är en i huvudsak privat verksamhet.
Slutligen sjukvård. Var det jobbigt i praktiken att offentliga inrättningar tog emot försäkringspatienter? Om de offentliga medlen för att göra operationer är slut, vem blir då skadad?
Min mamma hade starr, som gjorde att hon inte kunde köra bil. Eftersom hon bor i Småland är bil en överlevnadsfråga för henne. Dessutom måste hon i sin ålder köra bil regelbundet för att inte glömma hur man gör. När mamma ställde sig i den offentliga starroperationskön var den 6 månader, efter 6 månader var kön ytterligare ett år. Då beslöt hon sig för att betala operationen själv. 10 000 kr per öga kostade det. Vem skadades av att mamma betalade för att få operationen utförd? Hennes medpatienter som fick kortare kö? Läkare som jobbade på sin privata klinik och betade av kön han inte kunde klara av på sin offentliga arbetsplats? Eller du som läser detta och blir upprörd över pengar leder till företräde? Om du blir upprörd över detta är du en misunsam människa. Du vill inte att andra skall ha det bra. För det gör inte dig någonting om min mamma fick operationen här eller där, eller vem som betalade.
Om du inte tror att det i alla system kan rymmas olika betalningsmedel och olika utförare, så är du förmodligen en misunnsam människa. Olikheterna finns och det går att leva med dom, så länge man inte tappar sin mänsklighet överbord. Det skall finnas en bra sjukvård för alla i Sverige, men det gör ingen sosse något ont om någon vill betala för mer.
Socialdemokraterna måste börja jobba för att de som har det dåligt skall få det bra, och inte för att de som har de bra skall få det dåligt.
Stopplagen hindrar utförsäljning av akutsjukhus och att offentlig sjukvård säljer privat vård.
Utförsäljning av just akutsjukvård finns det ingen anledning att hindra, i alla fall som test. Det bör inte finnas några principiella invändningar ens från socialdemokratiskt håll när det gäller akutsjukhus, bara när det gäller universitetssjukhus. Och de vill för närvarande ingen sälja heller. Det finns ingen anledning att slå in öppna dörrar i den debatten.
Hur är det då med privat finansiering av offentlig vård?
Frågan är vilket som är problemet.
Tycker verkligen socialdemokraterna att det är ett problem att någon får det bättre genom att betala pengar? I så fall vill jag uppmärksamma er på: mat, boende, tandvård, fritidsintressen och resor, som några områden där pengar ger företräde.
Uppenbarligen är det inte detta som socialdemokraterna tycker är problemet. Istället är det nog deras uppfattning att det är de offentligt tillhandahållna tjänsterna som måste vara lika för alla.
Hur är det då i Sverige idag? Här kan vi bedömma några offentlig finansierade områden: domstolar, polis och sjukvård.
Domstolar kostar inget, utom låga ansökningsavgifter. Däremot är advokathjälpen som de allra flesta behöver ha för att få rätt finansierad genom privata försäkringar. Om du får ersättning genom staten, offentlig försvarare, kan du betala den ur egen ficka om du vill ha en dyrare försvarare än staten vill ge dig.
Polisen kostar inget att anlita. I praktiken sköts dock all bevakning av privata firmor och privata säkerhetsvakter finns på alla större tillställningar. Att det finns privata säkerhetsvakter kan vara ett villkor för att polisen skall ge tillstånd till fester etc. När det gäller ekonomiska brott är din möjlighet att få hjälp av polisen avsevärt större om du själv har utrett brottet och kan överlämna en utredning till polisen. Samma sak gäller stölder. Om du inte själv kan producera en misstänkt gärningsman är det nästan säkert att polisen inte utreder fallet.
I praktiken är den bästa stöldförsäkringen inte en försäkring utan att bo på rätt ställe och köpa de rätta larmen med dom rätta vakterna. Polisen är inte i närheten av skydda oss från brott. Det är en i huvudsak privat verksamhet.
Slutligen sjukvård. Var det jobbigt i praktiken att offentliga inrättningar tog emot försäkringspatienter? Om de offentliga medlen för att göra operationer är slut, vem blir då skadad?
Min mamma hade starr, som gjorde att hon inte kunde köra bil. Eftersom hon bor i Småland är bil en överlevnadsfråga för henne. Dessutom måste hon i sin ålder köra bil regelbundet för att inte glömma hur man gör. När mamma ställde sig i den offentliga starroperationskön var den 6 månader, efter 6 månader var kön ytterligare ett år. Då beslöt hon sig för att betala operationen själv. 10 000 kr per öga kostade det. Vem skadades av att mamma betalade för att få operationen utförd? Hennes medpatienter som fick kortare kö? Läkare som jobbade på sin privata klinik och betade av kön han inte kunde klara av på sin offentliga arbetsplats? Eller du som läser detta och blir upprörd över pengar leder till företräde? Om du blir upprörd över detta är du en misunsam människa. Du vill inte att andra skall ha det bra. För det gör inte dig någonting om min mamma fick operationen här eller där, eller vem som betalade.
Om du inte tror att det i alla system kan rymmas olika betalningsmedel och olika utförare, så är du förmodligen en misunnsam människa. Olikheterna finns och det går att leva med dom, så länge man inte tappar sin mänsklighet överbord. Det skall finnas en bra sjukvård för alla i Sverige, men det gör ingen sosse något ont om någon vill betala för mer.
Socialdemokraterna måste börja jobba för att de som har det dåligt skall få det bra, och inte för att de som har de bra skall få det dåligt.
torsdag, mars 08, 2007
Rosenbergs dimridåer
Göran Rosenberg skriver en kolumn i DN där han först startar sin rökmaskin för att bidra till en dimridå om namngivning. Han skriver att massmedia okritiskt vidarebefordrat att regeringen kallat sin lag Startlagen. Sedan döper han regeringens förslag att offentligfinansierad vård också får bedriva privatfinansierad vård till "gräddfiler". Givetvis är det viktigt att sätta etiketter på förslag, fast korrekt är det bara när Rosenberg själv gör det.
Den andra dimridån som Rosenberg vill bidra till är att Stopplagen hade någon som helst funktion. Stopplagen tillkom 2001 och det fanns inget problem som den försökte lösa. Sverige har klarat sig mycket länge utan en stopplag och kunde gjort det även i fortsättningen. Vi känner igen agerandet när det gäller friskolor (en ny etikett). Dessa var jättefarliga ända tills de infördes och efterhand har det visat sig att friskolor har bidragit positivt till undervisningen.
Ytterligare dimma försöker Rosenberg sprida över syftet med Stopplagen. Han säger att dess avskaffande inte skulle lösa sjukvårdens problem. I det sammanhanget måste man hålla i minnet att socialdemokraterna inte införde Stopplagen för man var rädd att utförsäljningen av sjukhus skulle misslyckas, utan man var rädd att utförsäljningen skulle lyckas. Hade den första utförsäljningen misslyckats hade den knappast följts av fler och istället hade den fungerat som ett utmärkt varningsmärke mot ytterligare privatisering. Socialdemokraterna var med all rätt rädda för att det även på sjukvårdens område skulle visa sig att det privata fungerar lika bra som det offentliga.
Dimman Rosenberg vill sprida lägger sig extra tungt över vissa delar av texten. Han skriver att socialministern Göran Hägglund var "kuriöst flankerad av idel tunga särintressen i sjukvårdsbranschen". Just här råkar dimman lägga sig över att det är fackförbund i vården som är de tunga särintressena. Troligen hade Rosenbergs artikel fått mindre genomslag om han skrivit att sjuksköterskor och läkare stöder socialministerns förslag.
Sedan har Rosenberg två intressanta poänger i sin text. (Men han väver ihop dom och lägger in en massa sidospår, så att textens dimmiga karaktär skall bibehållas.) Han skriver att det finns en konflikt mellan socialministerns uttalanden om tillväxt i offentlig finansierad sjukvård och oförändrad offentlig finansiering. Här har Rosenberg givetvis rätt. Lösningen på den nöten är framtidens ökande sjukvårdsbehov kommer att kosta mer pengar. Det förstår alla som insett vad fler pensionärer per förvärvsarbetare innebär. Om detta innebär mer skatter eller mindre bidrag till unga, får framtiden utvisa.
Rosenberg medger sedan att konkurrens skapar ökad effektivitet, vilket ju var socialministerns huvudpoäng från början, och det är lite förvånande att Rosenberg tar med detta överhuvudtaget. Är inte privata alternativ bra med den förutsättningen? Rosenberg utvecklar inte detta utan övergår till poäng nummer två:
Göran Rosenberg skriver: "En sjukvård som ska ges efter behov kan inte samtidigt vara en sjukvård som ska ges efter betalförmåga." Detta klara påstående är helt felaktigt. Byt ut sjukvård mot tandvård. En tandvård som ska ges efter behov kan inte samtidigt vara en tandvård som ska ges efter betalförmåga, men just en sådan tandvård hade vi enkelt kunnat haft i Sverige idag. Det har varit tal om att genomföra nästan gratis tandvård för alla, och då hade tandvården inkluderat just denna motsättning. Både privata aktörer och offentliga aktörer, med till stor del offentlig finansiering.
Rosenbergs text har alltså poänger, men dom är svaga. Det hade dock inte varit en komplett text av Rosenberg om han inte fått med en jämförelse med USA. USA är ett så avskräckande exempel när det gäller sjukvård att ingen, verkligen ingen i Sverige vill ens komma nära USAs hemska sjukvårdssystem. Och en del privat vård i Sverige kommer givetvis inte göra Sverige till USA, men vips ger Rosenberg texten en känslodimension som förknippar socialministern med USA. En dimmläggning i mästarklass. Rosenberg kunde istället jämfört med Holland, som har både privata och offentliga sjukhus som fungerar bra. Enligt de få stickprov jag och vänner gjort fungerar det betydligt bättre än i Sverige.
Rosenberg avslutar sin artikel med att konstatera att dimridåerna i sjukvården återstår att skingra. Jag kan bara konstatera att Rosenberg verkligen inte bidragit till detta.
Den andra dimridån som Rosenberg vill bidra till är att Stopplagen hade någon som helst funktion. Stopplagen tillkom 2001 och det fanns inget problem som den försökte lösa. Sverige har klarat sig mycket länge utan en stopplag och kunde gjort det även i fortsättningen. Vi känner igen agerandet när det gäller friskolor (en ny etikett). Dessa var jättefarliga ända tills de infördes och efterhand har det visat sig att friskolor har bidragit positivt till undervisningen.
Ytterligare dimma försöker Rosenberg sprida över syftet med Stopplagen. Han säger att dess avskaffande inte skulle lösa sjukvårdens problem. I det sammanhanget måste man hålla i minnet att socialdemokraterna inte införde Stopplagen för man var rädd att utförsäljningen av sjukhus skulle misslyckas, utan man var rädd att utförsäljningen skulle lyckas. Hade den första utförsäljningen misslyckats hade den knappast följts av fler och istället hade den fungerat som ett utmärkt varningsmärke mot ytterligare privatisering. Socialdemokraterna var med all rätt rädda för att det även på sjukvårdens område skulle visa sig att det privata fungerar lika bra som det offentliga.
Dimman Rosenberg vill sprida lägger sig extra tungt över vissa delar av texten. Han skriver att socialministern Göran Hägglund var "kuriöst flankerad av idel tunga särintressen i sjukvårdsbranschen". Just här råkar dimman lägga sig över att det är fackförbund i vården som är de tunga särintressena. Troligen hade Rosenbergs artikel fått mindre genomslag om han skrivit att sjuksköterskor och läkare stöder socialministerns förslag.
Sedan har Rosenberg två intressanta poänger i sin text. (Men han väver ihop dom och lägger in en massa sidospår, så att textens dimmiga karaktär skall bibehållas.) Han skriver att det finns en konflikt mellan socialministerns uttalanden om tillväxt i offentlig finansierad sjukvård och oförändrad offentlig finansiering. Här har Rosenberg givetvis rätt. Lösningen på den nöten är framtidens ökande sjukvårdsbehov kommer att kosta mer pengar. Det förstår alla som insett vad fler pensionärer per förvärvsarbetare innebär. Om detta innebär mer skatter eller mindre bidrag till unga, får framtiden utvisa.
Rosenberg medger sedan att konkurrens skapar ökad effektivitet, vilket ju var socialministerns huvudpoäng från början, och det är lite förvånande att Rosenberg tar med detta överhuvudtaget. Är inte privata alternativ bra med den förutsättningen? Rosenberg utvecklar inte detta utan övergår till poäng nummer två:
Göran Rosenberg skriver: "En sjukvård som ska ges efter behov kan inte samtidigt vara en sjukvård som ska ges efter betalförmåga." Detta klara påstående är helt felaktigt. Byt ut sjukvård mot tandvård. En tandvård som ska ges efter behov kan inte samtidigt vara en tandvård som ska ges efter betalförmåga, men just en sådan tandvård hade vi enkelt kunnat haft i Sverige idag. Det har varit tal om att genomföra nästan gratis tandvård för alla, och då hade tandvården inkluderat just denna motsättning. Både privata aktörer och offentliga aktörer, med till stor del offentlig finansiering.
Rosenbergs text har alltså poänger, men dom är svaga. Det hade dock inte varit en komplett text av Rosenberg om han inte fått med en jämförelse med USA. USA är ett så avskräckande exempel när det gäller sjukvård att ingen, verkligen ingen i Sverige vill ens komma nära USAs hemska sjukvårdssystem. Och en del privat vård i Sverige kommer givetvis inte göra Sverige till USA, men vips ger Rosenberg texten en känslodimension som förknippar socialministern med USA. En dimmläggning i mästarklass. Rosenberg kunde istället jämfört med Holland, som har både privata och offentliga sjukhus som fungerar bra. Enligt de få stickprov jag och vänner gjort fungerar det betydligt bättre än i Sverige.
Rosenberg avslutar sin artikel med att konstatera att dimridåerna i sjukvården återstår att skingra. Jag kan bara konstatera att Rosenberg verkligen inte bidragit till detta.
söndag, mars 04, 2007
Forskare på villovägar
Tre forskare har klagat på Lars Leijonborgs förslag till förändringar av antagningsystemet till högskolan. (Jag vill också här i inledningen passa på att be om ursäkt för idrottsmetaforen. Förlåt, förlåt. ;) ) Leijonborgs artikel.
...Deras första klagomål är att förslaget skulle vara orättvist eftersom de studenter på yrkesförberedande program inte har utrymme i kursplanen för att läsa dessa extrakurser. Denna invändning är väldigt svag. De som läser på ett yrkesförberedande program kommer säkerligen inte vilja läsa B-språk, C-språk och extra matematik, för att komma in på högskolan. Dessa studenter har valt en gymnasielinje som siktar på ett yrke och inte högre studier. Leijonborg - forskarna 1-0.
..."Reglerna kommer också att missgynna elever som inte tidigt bestämmer sig för att studera på högskolan och som därför inte satsar på att skaffa meritpoäng", skriver dom vidare. Detta är inget bra argument mot just meritpoäng. Redan nu är det så att studenter som väljer att inte plugga hårt på gymnasiet inte får de höga betyg som krävs för att komma in på svårare högskoleutbildningar. Hur mycket en elev lägger manken till avgörs av eleven idag i samma ålder. Det ytterligare val som eleven nu får göra är inte mer avgörande än det tidigare val studenten hade i samma ålder. 2-0
... "Alla de som har gått ut gymnasieskolan före 2010 kommer givetvis också att missgynnas av förslaget," som alla förstår är detta ett argument mot att inte göra några förändringar alls och givetvis att likna vid att skjuta in bollen i det egna målet. Att man inte kan ändra förfluten tid och att ändringar inte kan införas omedelbart är inte ett skäl mot att genomföra förbättringar. 3-0.
..."Meritpoängen kommer att få förödande konsekvenser på gymnasiebetygens signaleffekt. Det räcker med ett godkänt resultat på meritkursen för att få extrapoäng, medan jämförelsetalet bestäms av antalet G, VG och MVG, i kombination med kursens poängtal. Detta betyder att 2,5 extrapoäng har samma effekt på jämförelsetalet som att höja betyget från G till VG (eller från VG till MVG) i hälften av gymnasiekurserna." Här påpekar forskarna att signalen som Leijonborg vill skicka är för kraftig. Detta kan vara en riktig bedömning. Att värdet av att läsa en kurs skulle motsvara så många andra kurser kan vara att skicka en för kraftig signal. Detta är svårt att bedöma. Forskarna får för säkerhets skull ett mål, 3-1 till Leijonborg i halvtidsvilan.
...Forskarna anför att det skulle innebära administrativa problem att höja mängden språkstudenter. Hade det inte varit så att det bara för åtta år sedan var betydligt fler studenter som läste språk och att Leijonborgs strävan är att åter nå dessa nivåer, hade de kunnat haft en poäng. Antagligen borde skolorna kunna gräva fram de lärare som fanns för åtta år sedan och åter sätta dom i arbete. Trots det usla argumentet inget mål, för de tre forskarna kontrar starkt. "Det kommer också att medföra att elever väljer bort kurser, exempelvis inom naturvetenskap, som de borde läsa som förberedelse för de fortsatta högskolestudierna." Här finns en poäng. Det är färre som läser naturvetenskapliga och tekniska program, trots att industrin behöver utbildade inom dessa områden. Ett snyggt skott av forskarlaget, som knappar in, 3-2.
...Hittills har forskarna legat på defensiven. I slutet av matchen kommer dom själva med förslag för att avgöra debatten. Låt oss citera det dom har valt ut för att tackla problemen: "Om det är angeläget att gymnasiestudierna omfattar studier i moderna språk och matematik menar vi att sådana kurser bör göras obligatoriska, eller pekas ut i behörighetsreglerna för tillträde till högskolan." Här har vi både ett bra och ett dåligt förslag. Vilket problem skulle det lösa om det krävdes att eleven läst spanska för ett högskoleprogram som inte har spansk kurslitteratur? C-språk är inte krav för något högskoleprogram förutom studier i just det språket. Nya behörighetsregler på högskolan är ett förslag av forskarna som inte alls är genomtänkt, eftersom behörighetsreglerna till högskolan har andra syften än att styra gymnasiestudier. De skall nämligen visa vad som krävs i form av språk och matematikkunskaper för att klara en viss linje. Mer obligatorium hade förstås löst problemet. Haken med det förslaget är väl att Leijonborg har svårare att styra alla gymnasieskolors val av ämnen än att påverka betygssystemet. Tyvärr är jag inte tillräcklig insatt i hur ämnen väljs till gymnasiet för att närmare bedöma detta förslag. Sammantaget ger forskarnas förslag ett klart baklängesmål och ett svårbedömt framlängesmål. 4-3.
...I matchens sista självande minuter låter jag forskarna åter komma till tals: "Reglerna för behörighet och urval ska vara enkla att förstå och de ska premiera studieansträngning och inte taktisk planering." Är denna sammanfattning från forskarna verkligen baserad på deras egen analys? Det är klart att en ytterligare regel om meritpoäng ger påverkar studentens val. Skall studenten läsa till skärgårdsskeppare eller läsa ett språk? Fast detta taktiska val görs redan idag. Inslaget av taktisk planering blir säkerligen lika stort i framtiden. Förmodligen kommer fler studenter då av taktiska skäl att välja språk istället för skärgårdsskeppare. Hur Leijonborgs förslag som uppmuntrar studenten att läsa språkkurser och matematik, som är ansträngande kurser, INTE skulle uppmuntra studieansträngning är ett mysterium för mig. Meningen forskarna har skrivit ser bra ut på pappret, men den saknar ju verklighetsunderlag.
Åter poäng till Leijonborg och matchen slutar 5-3 till regeringen. (Slut på den hemska sportmetaforen.)
...Deras första klagomål är att förslaget skulle vara orättvist eftersom de studenter på yrkesförberedande program inte har utrymme i kursplanen för att läsa dessa extrakurser. Denna invändning är väldigt svag. De som läser på ett yrkesförberedande program kommer säkerligen inte vilja läsa B-språk, C-språk och extra matematik, för att komma in på högskolan. Dessa studenter har valt en gymnasielinje som siktar på ett yrke och inte högre studier. Leijonborg - forskarna 1-0.
..."Reglerna kommer också att missgynna elever som inte tidigt bestämmer sig för att studera på högskolan och som därför inte satsar på att skaffa meritpoäng", skriver dom vidare. Detta är inget bra argument mot just meritpoäng. Redan nu är det så att studenter som väljer att inte plugga hårt på gymnasiet inte får de höga betyg som krävs för att komma in på svårare högskoleutbildningar. Hur mycket en elev lägger manken till avgörs av eleven idag i samma ålder. Det ytterligare val som eleven nu får göra är inte mer avgörande än det tidigare val studenten hade i samma ålder. 2-0
... "Alla de som har gått ut gymnasieskolan före 2010 kommer givetvis också att missgynnas av förslaget," som alla förstår är detta ett argument mot att inte göra några förändringar alls och givetvis att likna vid att skjuta in bollen i det egna målet. Att man inte kan ändra förfluten tid och att ändringar inte kan införas omedelbart är inte ett skäl mot att genomföra förbättringar. 3-0.
..."Meritpoängen kommer att få förödande konsekvenser på gymnasiebetygens signaleffekt. Det räcker med ett godkänt resultat på meritkursen för att få extrapoäng, medan jämförelsetalet bestäms av antalet G, VG och MVG, i kombination med kursens poängtal. Detta betyder att 2,5 extrapoäng har samma effekt på jämförelsetalet som att höja betyget från G till VG (eller från VG till MVG) i hälften av gymnasiekurserna." Här påpekar forskarna att signalen som Leijonborg vill skicka är för kraftig. Detta kan vara en riktig bedömning. Att värdet av att läsa en kurs skulle motsvara så många andra kurser kan vara att skicka en för kraftig signal. Detta är svårt att bedöma. Forskarna får för säkerhets skull ett mål, 3-1 till Leijonborg i halvtidsvilan.
...Forskarna anför att det skulle innebära administrativa problem att höja mängden språkstudenter. Hade det inte varit så att det bara för åtta år sedan var betydligt fler studenter som läste språk och att Leijonborgs strävan är att åter nå dessa nivåer, hade de kunnat haft en poäng. Antagligen borde skolorna kunna gräva fram de lärare som fanns för åtta år sedan och åter sätta dom i arbete. Trots det usla argumentet inget mål, för de tre forskarna kontrar starkt. "Det kommer också att medföra att elever väljer bort kurser, exempelvis inom naturvetenskap, som de borde läsa som förberedelse för de fortsatta högskolestudierna." Här finns en poäng. Det är färre som läser naturvetenskapliga och tekniska program, trots att industrin behöver utbildade inom dessa områden. Ett snyggt skott av forskarlaget, som knappar in, 3-2.
...Hittills har forskarna legat på defensiven. I slutet av matchen kommer dom själva med förslag för att avgöra debatten. Låt oss citera det dom har valt ut för att tackla problemen: "Om det är angeläget att gymnasiestudierna omfattar studier i moderna språk och matematik menar vi att sådana kurser bör göras obligatoriska, eller pekas ut i behörighetsreglerna för tillträde till högskolan." Här har vi både ett bra och ett dåligt förslag. Vilket problem skulle det lösa om det krävdes att eleven läst spanska för ett högskoleprogram som inte har spansk kurslitteratur? C-språk är inte krav för något högskoleprogram förutom studier i just det språket. Nya behörighetsregler på högskolan är ett förslag av forskarna som inte alls är genomtänkt, eftersom behörighetsreglerna till högskolan har andra syften än att styra gymnasiestudier. De skall nämligen visa vad som krävs i form av språk och matematikkunskaper för att klara en viss linje. Mer obligatorium hade förstås löst problemet. Haken med det förslaget är väl att Leijonborg har svårare att styra alla gymnasieskolors val av ämnen än att påverka betygssystemet. Tyvärr är jag inte tillräcklig insatt i hur ämnen väljs till gymnasiet för att närmare bedöma detta förslag. Sammantaget ger forskarnas förslag ett klart baklängesmål och ett svårbedömt framlängesmål. 4-3.
...I matchens sista självande minuter låter jag forskarna åter komma till tals: "Reglerna för behörighet och urval ska vara enkla att förstå och de ska premiera studieansträngning och inte taktisk planering." Är denna sammanfattning från forskarna verkligen baserad på deras egen analys? Det är klart att en ytterligare regel om meritpoäng ger påverkar studentens val. Skall studenten läsa till skärgårdsskeppare eller läsa ett språk? Fast detta taktiska val görs redan idag. Inslaget av taktisk planering blir säkerligen lika stort i framtiden. Förmodligen kommer fler studenter då av taktiska skäl att välja språk istället för skärgårdsskeppare. Hur Leijonborgs förslag som uppmuntrar studenten att läsa språkkurser och matematik, som är ansträngande kurser, INTE skulle uppmuntra studieansträngning är ett mysterium för mig. Meningen forskarna har skrivit ser bra ut på pappret, men den saknar ju verklighetsunderlag.
Åter poäng till Leijonborg och matchen slutar 5-3 till regeringen. (Slut på den hemska sportmetaforen.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
