Göran Persson, är det synd om honom?

Ja, nu tycker jag det trots allt. Visserligen är Persson uppblåst, men hetsjakten på grund av hans 15 minuter av personangrepp ur ett material om 100 timmar är fel sak att hetsa upp sig över. Det är klart att Persson är en buffel, en känsligare persson hade inte låtit så raka omdömen om sina medarbetare passera sina läppar. Detta är dock fel sak att kritisera Persson för. Det är politiken som det går att rikta befogad kritik emot. Var fanns åtgärderna mot försämrade resultat i skolan? Oordningen i skolan? Var fanns åtgärderna mot arbetslösheten? Högkonjunktur i fem år och en arbetslöshet som inte minskar. Istället höjs andelen amsjobb inför valet för att förbättra statistiken. Ett hårdnackat motstånd mot privata lösningar i vården trots att en mindre del privat vård skulle erbjuda en vitamininjektion till den stora vårdsektorn. Det finns verkligen saker att klaga på och istället klagas det på det enklast möjliga: personligheten. Spelar det egentligen någon roll vilken personlighet en statsminister har? Okey, det spelar en liten roll för vilket arbetsklimat han eller hon sprider omkring sig, men om det inte syns i resultaten kan det väl kvitta.

Persson är en genomsnittlig politiker, med stor retorisk förmåga. Han såg det stora budgetproblemet, och i och med att han tillhörde socialdemokraterna blev kritikstormen för att han angrep det hanterbart. Ingen borgerlig politiker hade kunnat sänka a-kassan som han gjorde, och komma tillrätta med det av socialdemokraterna organiserade hålet i statsbudgeten. Trots att han var en socialdemokrat och många i hans rörelse tystnade av lojalitet, fick han jobba hårt för att sanera finanserna. Det gjorde han bra. Resten, vård-skola-omsorg-arbetslöshet, hanterade han bara bra retoriskt, inte i praktiken.