Rosenbergs dimridåer

Göran Rosenberg skriver en kolumn i DN där han först startar sin rökmaskin för att bidra till en dimridå om namngivning. Han skriver att massmedia okritiskt vidarebefordrat att regeringen kallat sin lag Startlagen. Sedan döper han regeringens förslag att offentligfinansierad vård också får bedriva privatfinansierad vård till "gräddfiler". Givetvis är det viktigt att sätta etiketter på förslag, fast korrekt är det bara när Rosenberg själv gör det.

Den andra dimridån som Rosenberg vill bidra till är att Stopplagen hade någon som helst funktion. Stopplagen tillkom 2001 och det fanns inget problem som den försökte lösa. Sverige har klarat sig mycket länge utan en stopplag och kunde gjort det även i fortsättningen. Vi känner igen agerandet när det gäller friskolor (en ny etikett). Dessa var jättefarliga ända tills de infördes och efterhand har det visat sig att friskolor har bidragit positivt till undervisningen.

Ytterligare dimma försöker Rosenberg sprida över syftet med Stopplagen. Han säger att dess avskaffande inte skulle lösa sjukvårdens problem. I det sammanhanget måste man hålla i minnet att socialdemokraterna inte införde Stopplagen för man var rädd att utförsäljningen av sjukhus skulle misslyckas, utan man var rädd att utförsäljningen skulle lyckas. Hade den första utförsäljningen misslyckats hade den knappast följts av fler och istället hade den fungerat som ett utmärkt varningsmärke mot ytterligare privatisering. Socialdemokraterna var med all rätt rädda för att det även på sjukvårdens område skulle visa sig att det privata fungerar lika bra som det offentliga.

Dimman Rosenberg vill sprida lägger sig extra tungt över vissa delar av texten. Han skriver att socialministern Göran Hägglund var "kuriöst flankerad av idel tunga särintressen i sjukvårdsbranschen". Just här råkar dimman lägga sig över att det är fackförbund i vården som är de tunga särintressena. Troligen hade Rosenbergs artikel fått mindre genomslag om han skrivit att sjuksköterskor och läkare stöder socialministerns förslag.

Sedan har Rosenberg två intressanta poänger i sin text. (Men han väver ihop dom och lägger in en massa sidospår, så att textens dimmiga karaktär skall bibehållas.) Han skriver att det finns en konflikt mellan socialministerns uttalanden om tillväxt i offentlig finansierad sjukvård och oförändrad offentlig finansiering. Här har Rosenberg givetvis rätt. Lösningen på den nöten är framtidens ökande sjukvårdsbehov kommer att kosta mer pengar. Det förstår alla som insett vad fler pensionärer per förvärvsarbetare innebär. Om detta innebär mer skatter eller mindre bidrag till unga, får framtiden utvisa.

Rosenberg medger sedan att konkurrens skapar ökad effektivitet, vilket ju var socialministerns huvudpoäng från början, och det är lite förvånande att Rosenberg tar med detta överhuvudtaget. Är inte privata alternativ bra med den förutsättningen? Rosenberg utvecklar inte detta utan övergår till poäng nummer två:

Göran Rosenberg skriver: "En sjukvård som ska ges efter behov kan inte samtidigt vara en sjukvård som ska ges efter betalförmåga." Detta klara påstående är helt felaktigt. Byt ut sjukvård mot tandvård. En tandvård som ska ges efter behov kan inte samtidigt vara en tandvård som ska ges efter betalförmåga, men just en sådan tandvård hade vi enkelt kunnat haft i Sverige idag. Det har varit tal om att genomföra nästan gratis tandvård för alla, och då hade tandvården inkluderat just denna motsättning. Både privata aktörer och offentliga aktörer, med till stor del offentlig finansiering.

Rosenbergs text har alltså poänger, men dom är svaga. Det hade dock inte varit en komplett text av Rosenberg om han inte fått med en jämförelse med USA. USA är ett så avskräckande exempel när det gäller sjukvård att ingen, verkligen ingen i Sverige vill ens komma nära USAs hemska sjukvårdssystem. Och en del privat vård i Sverige kommer givetvis inte göra Sverige till USA, men vips ger Rosenberg texten en känslodimension som förknippar socialministern med USA. En dimmläggning i mästarklass. Rosenberg kunde istället jämfört med Holland, som har både privata och offentliga sjukhus som fungerar bra. Enligt de få stickprov jag och vänner gjort fungerar det betydligt bättre än i Sverige.

Rosenberg avslutar sin artikel med att konstatera att dimridåerna i sjukvården återstår att skingra. Jag kan bara konstatera att Rosenberg verkligen inte bidragit till detta.